Köpgalen!

Jag blir såå arg!

Det är verkligen inte första gången jag undrar vad jag gör för fel...hur ska man göra?

Det är så enerverande med Albins humör!

Han är så envis, tjatig och arg! Tål verkligen inte ett nej, han skriker och gormar tills han typ dregglar...

Imorse sa han till mig att han skulle vilja åka till tågmuseét efter dagis idag...-Ja varför inte tänkte jag!
så jag sa att jag skulle tänka på saken!

När jag hämtade barnen sa jag att vi skulle åka dit, Albin sa att han vill köpa ett tåg där. Vi ska inte köpa något där idag sa jag! Han började redan på förskolan att tjata om att köpa nånting där...

Han slutade efter att jag sagt att då åker vi inte isåfall om du bara ska dit för att köpa nåt....vi ska ju titta på tåg!!

Jag packae ihop lite matsäck osså drog vi iväg!
Redan precis innanför entren kommer han på att han måste köpa nåt..vi kikar lite på grejjorna i butiken.
Sedan går vi in på museet och kikar på alla tåg & lok det går helt okej! Tills vi kommer till sista hallen, då kommer Albin på att vi ska gå o köpa ett tåg...
Jag säger igen att vi inte ska köpa något tåg idag!

Här spårar det ur totalt! Han skriker och vrålar som en tokig hela vägen tillbaka till utgången, han sliter o drar o tjatar..
jag håller fast vid mitt nej!

Jag blir också arg för att han inte ger sig, det är dessutom inte roligt att gå med en skrikande hysterisk unge ut från museet...halva vägen hem skriker han i bilen...

Det går inte att få honom att sluta på  något vis...

Det enkalste hade helt klart varit att köpa tåget för 45 ynka kronor...MEN denna gången var det faktiskt en principsak, jag tycker att man ska kunna ta ett nej! Att det kunde räcka med att få åka o kolla på tåg..måste man alltid få köpa grejjer?

Hur gör ni? Hur lugnar ni era barn om de får ett utbrott?







#1 - - Anna:

Jag har precis samma problem med min A. Jag har sagt det många gånger men att läsa det du skriver är som att jag skulle ha skrivit det själv. A klarar inte av att få ett nej han heller. Han blir verkligen jätte tokig, men gör som dig har vi sagt nej så lär vi hålla det annars vet han det till nästa gång att det fungerar att fortsätta tjata. Vi har provat det mesta men känns som att det inte är så mycket som fungerat. Vi får fortsätta kämpa på. Du är en otrolig mamma och människa tänk på det. Kram Anna

#2 - - Linda L:

Oj vad jag beundrar dig! Otroligt starkt gjort att stå fast vid ditt nej!! Jag önskar att jag själv gjorde det oftare, har alldeles för lätt att ge med mig för lätthetens skull.. Har en fantastiskt envis liten 3,5 åring härhemma :)

#3 - - Johanna Olsson:

det är bra Therese, ett nej är ett nej i alla lägen! Hur ska de annars veta att ett nej i en annan situation verkligen är ett nej?!

Blir A arg får hon bli arg (tror dock hon ej blir såå arg..) förklarar lugnt hur det ligger till, ger henne ett val, låter henne vara arg och fundera å när jag anser att jag vill ha ett svar ber jag om det och får jag inget så bär jag iväg henne!

Kram

#4 - - Pernilla T:

Jag känner son Anna, det är som att läsa om sitt eget barn! A är precis likadan och ibland undrar man "vad är det du inte förstår" liksom. Men jag gör som du, har jag sagt nej så är det nej och han får bråka bäst han vill. Jag brukar prata med honom vid ett senare tillfälle om det oxå, när han lugnat ner sig (typ vid läggdags) och då förstår han precis vad jag menar men nästa dag kan det vara samma visa hahaha... Kämpa på Therese nån gång måste det väl vända?? Kram