Mitt vardagliga liv

Nu är det bara sju dagar kvar till mammaledigheten som förhoppningsvis kommer att vara länge =)
Det känns verkligen skönt att få kunna gå hem o vara ledig ett par veckor innan bebisen kommer, få ladda batterierna lite =) Det lär nog behövas.

När Albin föddes tyckte jag att jag var väl förberedd på att vara uppe mycket på nätterna o allt annat som har med bebistiden att göra...

Men man kan nog aldrig förbereda sig eller ställa in sig på hur det är att ha en liten bebis, som är allt utom harmonisk.. det var verkligen jobbigt ett tag i början där.
Albin sov nästan ingenting på nätterna, han var lixom aldrig nöjd, på dagarna kunde jag inte direkt sova o få den sömn jag behövde...då var jag lixom tvungen (tyckte jag..) att städa o plocka o grejer med sånt som ju faktiskt oxå måste bli gjort. 
Jag gick mest omkring som en likblek zombie den första tiden, det gick så lång att under en period gick F ner på halvtid för att jag fick panikångestattacker när jag blev ensam hemma..han jobbade mycket kvällar eftersom då kunde han vara hemma på dagarna och på kvällarna åkte jag hem till mamma o pappa tills han slutade jobba. Jag var så rädd att jag skulle dö, och att Albin skulle bli ensam..för under attackerna tror man verkligen att man ska dö. Jag hämtade mig kanske heller aldrig riktigt från blodförlusten under snittet..va vet jag?!
Nu när man såhär i efterhand tänker tillbaka på den tiden så kan man kanske tänka sig att jag hamnade lite i nån typ av förlossningsdepression.

Förmodligen kommer det här som en överraskning för några av dom som vi umgicks med när Albin var bebis...eftersom jag skämdes över hur jag mådde..jag dolde det nog ganska väl, bara mina allra närmaste visste hur det låg till..

Det var aldrig så att jag kände att jag inte kunde eller ville ta hand om Albin, eller att jag inte tyckte om honom, det var nog snarare så att jag hade så höga krav på mig själv att jag verkligen nästan aldrig släppte honom ifrån mig.
Jag har alltid varit för stolt om att be om hjälp, för varför ska man be om hjälp om att ta hand om sitt eget barn...då måste man juh vara en misslyckad förälder..eller hur?!
Kanske därför som vi nästan heller aldrig bett om barnvakt, kanske en dags avlastning o en natts sömn kunde ha gjort situationen annorlunda..?!

Men samtidigt så tycker jag lite att nära o kära runt omkring som kände till situationen kanske hade kunnat erbjuda sig att hjälpa till...

OJ Oj va personligt detta blev...men det är väl de bloggar e till för...eller???  =)

I vilket fall som helst så gick det över med tiden !



Rätt söt va ?! =)